thezesu

Första gången jag såg honom var på skolgården. Den dystra, tragiska skolgården. Varför just där? Varför var han tvungen att vara en utbytesstudent från Japan? Japan av alla ställen? Kunde han inte varit från Singapore? Vad som helst, men inte Japan.
Mitt hjärta dunkade non-stop, likt en skenande häst springande ifrån faran, där jag satt vid min skolbänk. Leendet på hans läppar, fick mig nästan att kipa efter andan. Det var vänligt, men det dolde något. Jag ville veta vad, jag ville veta. Men jag gjorde inte en fluga förnär när läraren bad honom sätta sig vid den tomma bänken bredvid mig, utan istället för att hälsa glatt tillbaka på honom, fnös jag till och tittade ut genom fönstret. Varför gjorde jag det? Jag skulle hälsat tillbaka på honom. Men jag fortsatte att titta ut genom fönstret, drömde mig bort. Bort från händelsen som nyss hade inträffat. Dessutom hade jag blivit irriterad på min lärare, eftersom jag visste varför hon hade satt honom bredvid mig. Jag var själv japansk.

Nu när jag tänker tillbaka på vårt första möte, börjar jag rodna. Det var pinsamt, och det blir inte bättre utav att jag fortfarande håller på med samma löjliga beteende så fort han säger så mycket som ett "Hej" åt mig. Jag är patetisk och det är min livssjukdom. Han har fått många vänner, han är nästan alltid omringad av dem. Och jag, hur länge har jag gått här? Tre år? Skrattretande att jag inte har någon vän överhuvudtaget. Men det är inte särskilt konstigt egentligen, då jag håller mig på avstånd från andra människor. Medvetet. Jag iakttar dem, betraktar deras rörelser, för att sedan gå hem och börja rita manga.
Jag lever som i en drömvärld, där ingen förstår mig. Det enda som har förståelse för mig är mangan, de vackra unika varelserna som formas från mina händer med en bara penna i min hand. Det är också en aning mänsklig tragik, att jag blir knäsvag för mina verk. Det har aldrig hänt att jag blivit det för en människa, förutom den gången. Den gången då han, utbytesstudenten kom till vår skola.

Tankarna for som hejsan i mitt huvud, där jag gick i korridoren på väg hem. Skolan var slut för dagen och jag höll i mina skissböcker, då de inte fick plats i väskan. Av någon konstig anledning hade jag funnit ett nytt par på skolan, vilket lett till jag tog med mina privata manga skissböcker hemifrån. Jag hade betraktat det nyfunna paret från skolans tak under dagen och sedan kommit på två fullständigt egna karaktärer, som kysstes lika passionerat som dem. Det hela slutade med att jag hade skissat ned flera sidor med sexscener för dessa två karaktärer.
När jag gick och höll i blocket rodnade jag, blotta tanken av att jag skulle tappa blocket och hela sexualakten skulle visas, var en förbjuden tanke.
Plötsligt kände jag mig kraftlös och kände hur jag föll framåt. En blottad tanke for genom mitt huvud, "Nani?". Jag landade med en duns och när jag tittade upp, var han där. Utbytesstudenten. Han tänkte hjälpa mig upp, jag fick panik och skrek på japanska åt honom. "Baka, baka, baka!" Orden ekade i korridoren och jag reste på mig, med en sprängande rodnad och sprang ut från skolans område.

Väl hemma flåsande och med en sprängande rodnad på kinderna, märkte jag det. Jag hade tappat min skissbok, jag hade den inte i handen. Den var borta, det hade hunnit blivit mörkt ute och jag visste. Den var kvar på skolan. Min mor ropade på mig, sa att det fanns mat att värma upp och att hon var tvungen att åka till sitt nattjobb alldeles strax. Jag visste att hon ville ha kvar mig i huset innan hon var tvungen att åka till jobbet, annars hade hon aldrig sagt att hon strax skulle åka. Men skolan skulle snart stänga, och jag behövde mitt skissblock innan det. Därför ropade jag åt henne att jag glömt en sak och sprang ut ur vår ruttna villa, till boende.
Jag sprang så det glödde i kroppen, hettan på kinderna gjorde inte det hela bättre. Jag ville egentligen bara falla ihop, men mitt sinne tillät mig inte till det. Tänk om någon hade tittat i skissblocket? Vad skulle jag ta mig till då? Jag skulle förmodligen falla ned och dö, låta det skrivas på min gravsten att "Skammen blev sin död".  Alla sorters konstiga känslor blandades i mig, där jag sprang mot skolan i full fart. Mitt korta hår fladdrade och mina kläder också. Utmattad framför skolan, brast allt. Jag föll ihop, skolan var stängd. Mitt liv var över, någon hade säkert tagit skissblocket och tittat i det.

Jag satt ned på marken framför skolans grindar, brast ut i gråt som den manga fixerade individ jag var. Jag höll krampaktigt tag i grindarna och skakade på dem, jag skrek varför gång på gång och brast ut upp mot himlen "Kami-sama, naze anata ga watashi o bassuru nodesu ka?". Jag tittade ned i marken framför mig, fortfarande höll sig det krampaktiga taget fast kring grindarna. Jag kände mig tom, hjälplös och ensam. Plötsligt hörde jag ett lätt skratt, ett manligt lätt skratt. Jag hade hört det förut, många gånger bland skolans korridorer och de mest underligaste platserna på skolan. Jag tittade upp, det var han.
Mina sprängröda ögon blottades mot honom, han höll i mitt skissblock. Han log och sa "Konnichiwa Subaru-kun", min värld stannade. Jag reste på mig, gick emot honom. Han höll i mitt skissblock, var jag räddad? Precis när jag tänkte ta det ifrån honom, drog han skissblocket emot sig. "Tänker du inte hälsa på mig?" Frågade han och tittade med en intresserad blick på mig. "Aldrig" For en snabb tanke genom mitt huvud och jag försökte ta tag i skissblocket, det var lönlöst. Han var mycket snabbare än jag och plötsligt kände jag en intensiv blick rakt på mig, den fick mig att rodna ännu mer och min blick, som hade varit fäst på skissblocket hela tiden, for ned i marken.
"Varför tänker du inte hälsa på mig?" Hörde jag plötsligt hans röst. Jag kunde inte svara honom och kände mig paralyserad. Och han fortsatte "Hälsar du inte på mig.. Så får du inte tillbaka ditt skissblock. Aldrig" Jag kände nu en ilska i kroppen och tittade argt upp på honom, "Konnichiwa Natsuru-kun!"
Han blev chockad och med en snabb rörelse fick jag tag i mitt skissblock, jag var på väg att springa därifrån, men blev stoppad. Han höll i min hand, jag försökte slita mig loss och utan förvarning skrek jag rakt ut "Hentai!"
Jag kände hans blick emot mig, vågade inte titta på honom. Fast tvingade mig själv att göra det, hans ögon log. Inte hans mun, hans kristallgråa ögon gjorde det. "Subaru-kun, du tänker inte fråga mig ifall jag har tittat i skissblocket?" Frågade han och jag kände en kall kår rinna längs ryggraden. Jag vågade inte svara honom.
"Jag har i alla fall tittat i det" Fortsatte han.

___

FORTSÄTTNING FÖLJER!
Vill ni läsa mer? Lämna då en kommentar på bloggen!

Vet förövrigt att det är dålig styckesindelning på det hela, men orkade inte bry mig om det. Då klockan som sagt är 00:41.