thezesu

Jag är urusel på att uppdatera denna bloggen, men anledningen är för att jag inte vetat vad jag ska skriva här. För jag har inte haft något jag direkt vill få ur mig, eller som jag känner för att dela med er läsare. Jag suger och ursäktar mig för det.

Nu sitter man här utanför Dali och väntar på att ha teori i idrott, SEN SLUTAR JAG ! :D:D:D:D:D:D:D

Uppdatering på Subaru-kun sker idag! Se fram emot det, för vissa av er har tjatat om det. Grgrg.

Nu sitter man här vid skolbänken och har Estetisk kommunikation, yay! Fast det är ändå inte yay, då jag inte kan arbeta med något. För jag har gjort min skiss till mitt arbete och jag skulle göra grunden för det idag. Suck för att Lisa min lärare inte hade fixat tjockare papper, så man kan måla utan att det läcker igenom och ah.

Hej, jag har tråkigt. Tänker därför visa er min moodboard, som jag har gjort i skolan. Leave a comment!

Jag är så himla dålig på att uppdatera min blogg, jag ber så hemskt mycket om ursäkt! Jag ska försöka bättra mig, dels för jag inte orkar en del av ers tjat, samt för att göra er nöjda. Haha, jag är så snäll.

jessi om 24:
jobbade inte du?

Flera utav er har nu frågat om jag inte jobbade, och jo. Jag jobbar, men jag går även i skolan.

Sitter i skolans café! Har det mys med Joanna, Hanna och Josefine. Det är även en aning roligt att alla i cafét sitter med antingen pcs eller macs. En skola med datornördar? Awesome.

Det hade gått ett par dagar sedan jag senast såg Natsuru-kun, han hade inte dykt upp i skolan och nu var det plötsligt fredag. Jag suckade och gick genom korridoren, jag hade börjat ana att han skulle vara borta hela den här veckan och min spända känsla för att han skulle kyssa mig hade sakta bit för bit försvunnit.
Jag hasade med fötterna och kände hur alla kollade på mig mer än vanligt, men det var inte konstigt då jag var ett vrak. Jag hade varit vaken hela natten och skissat manga, denna gång var det yaoi. Varför hade jag börjat skissa det? Och när började jag ens med det? Mina tankar dödade mitt huvud och jag stannade plötsligt till i korridoren, människor passerade mig och jag försökte förstå varför jag.. Mina tankar stannade och jag började rodna grovt på mina kinder, jag tog upp min högra hand för att dölja rodnaden och vände mig mot fönstret i korridoren. Jag tittade ned på marken och precis när jag tänkte på att det var Natsuru-kun, som antagligen hade fått mig till det, såg jag honom.

Jag sprang längs korridoren och vidare ut mot skolans gård, jag såg honom och en irriterande känsla bubblade inom mig. Han gick emot mig och när han såg mig, såg han konstigt på mig. Han måste ha förstått att jag sprang emot honom och när jag var tre meter ifrån honom stannade jag plötsligt och skrek på honom "Baka, baka, baka!"
Min röst skar sig i sitt höga tonfall och jag stod med en sprängande rodnad på mina kinder, med armarna pressat mot mina sidor och knogarna spända nästintill vita. Jag blundade hårt och kände en lättad känsla i kroppen, jag hade vågat skrika ut mina känslor för första gången. För första gången då jag hade tagit initiativet att göra det. Men när jag möttes av hans tystnad, tvingade jag mig själv att öppna ögonen blygsamt och mötte hans blick. Han stod och log och han gick emot mig. Jag ville springa iväg igen, men jag var paralyserad. Han log ett lekfullt leende emot mig, och när han tog tag kring mina axlar sa han bara med en stämma, som jag uppfatta elak, "Watashi wa modotte hoji shite inai toyuu koto o itta." Jag kände hur mina kinder rodnade ännu mer och plötsligt sa jag tyst "Nani?", men jag hann inte säga något mer. För plötsligt var hans läppar emot mina.

Kyssen, den blottade kyssen inför alla på skolgården.
Jag hade hans läppar emot mina och jag förstod plötsligt vad som hände, han kysste mig offentligt inför alla. Jag ville vara kvar och fortsätta smaka på hans ljuvligt lena, begärande läppar. Men jag började göra motstånd och försökte ta mig loss, det var egentligen inte smart gjort av mig. Då hans händer grep hårdare tag om mina axlar och kyssen blev allt mer passionerad. Jag slutade att göra motstånd och lät mig drömma iväg med hans kyss, jag kände mig knäsvag och var på vippen att falla ihop, men han omfamnade mig nu och hans hårda grepp om mina axlar lättade trycket. När kyssen var över tittade han ned på mig med leende ögon, "Kawaii, Subaru-kun" Viskade han lätt och jag rodnade ännu större och kände hur de andra eleverna tittade storögt på oss. Det var egentligen inte särskilt konstigt då Natsuru-kun var en populär kille i skolan och en snygg sådan. Jag kunde inte ta mig loss ur hans grepp, då mina ben fortfarande var knäsvaga och han höll fortfarande om mig. Han log åt mig och sa sedan "Följ med mig tillbaka till Japan" Jag som var drömmande svag i min kropp kunde inte annat än att lyssna på honom och svara ett svagt "Hai~"

___
FORTSÄTTNING FÖLJER.

Vad är det egentligen som kommer att hända nu? Varför bad Natsuru-kun Subaru-kun att följa med honom till Japan? Och varför gjorde han det, när han visste att Subaru-kun var i ett drömmande tillstånd?
Mer om det får du veta i nästa avsnitt!
Lämna en kommentar efter dig!

Jag satt vid min bänk i klassrummet, jag hade lyckats smita förbi mina klasskamrater och inte sett till Natsuru-kun. Tankarna från gårkvällen susade till och från i mitt huvud. Varför hade han sagt så? Varför? Jag kunde inte förstå det, det var omöjligt för mig att förstå. Jag försvann från allmänheten och föll djupt in bland mina tankar, samtidigt som jag tittade ut genom skolfönstret.
Mina klasskamrater började strömma in i klassrummet, men jag brydde mig inte. Inte ett dugg, varför skulle jag? De brydde sig inte om mig heller. För dem var jag som en irriterande fluga, som de inte kunde sätta fingret på och förstå. Jag suckade bland mina tankar och kände plötsligt en hand på min axel. Jag hoppade till och vred på mig, bort från fönstret och mot bänken brevid mig. "Uuuuueh?!" Utbrast jag och reste mig hastigt upp, stolen föll bakåt och jag tappade balansen. Jag tog tag i fönstret bakom mig och stod med uppspärrade ögon mot honom, Natsuru-kun. Han log mot mig och sa ett glatt "Ohayo, Subaru-kun! Sovit gott?", samtidigt som han log ett leende som sade att han visste vad jag hade tänkt igårkväll. Jag kände mig skräckslagen, hur vågade han? Hur hade han ens vågat fråga mig det där? Jag ville falla ihop, som vanligt med honom i närheten. Med han nära mig, visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Därför var just den lättaste utvägen att falla ihop, fast jag kunde inte göra det nu. Min lärare kom in i klassrummet och bad mig resa på stolen och sätta mig på den vid min bänk. Jag märkte plötsligt att jag hade alla blickar mot mig, och jag kände mig lätt generad. Men rodnade inte denna gång, utan gjorde bara som min lärare bad mig.

Lektionen var en plåga, han hade tydligen glömt sina böcker och läraren hade sagt åt honom att titta med mig. Han hade suttit så otroligt nära mig, att jag trodde att jag skulle smälta och rinna iväg som smält glass. Men jag gjorde det inte, utan istället försökte jag hela lektionen att inte komma åt honom. Vilket jag total misslyckades med, i och med att han hoppade närmre mig till och från. Jag ville be honom att sluta, men det gjorde jag inte. Just för att jag visste med mig, att i mitt tillstånd skulle det bli en scen och då skulle jag få en hemringning, samt att läraren skulle förstå att jag inte hade varit uppmärksammad på lektionen.
Så när lektionen var över, hade jag tagit mina böcker och sprungit ut ur klassrummet. Nästa lektion började om tio minuter, men jag letade upp min lärare innan det och sa att jag inte mådde särskilt bra. Hon hade då bett mig att gå till skolsyster och vila lite och hon hade gett mig en lapp, som jag skulle ge till skolsyster.

Väl inne hos skolsystern, så var det ingen annan elev och skolsystern vände sig åt mig. Hon sa vänligt "Ah, Subaru-kun! O genkidesu ka?" Jag skakade på huvudet och gav henne sedan lappen, som min lärare hade gett mig. Hon log ett litet leende mot mig och bad mig att lägga mig ned på en säng i vilorummet, jag gjorde som hon hade bett mig och gick till vilorummet. "Ta den tid du behöver!" Sa hon efter mig och jag lade mig ner på en säng. När jag låg där i sängen, började jag tänka igen. På skolsystern som jag hade besökt så många gånger både för sjuka och bara för att få prata med henne, då hon också gillade manga och var japansk. Och på flera saker, men framförallt på Natsuru-kun. Han fick mig på så konstiga känslor, jag visste inte om jag skulle tycka om honom eller inte. Han var pinsam, mer pinsam än mig. Varför hade han ens sagt så? Varför ville han ens göra det? Hade han skämtat med mig? Jag ville veta, men samtidigt ville jag bara att han skulle lämna mig ifred. Eller ville jag verkligen det? Han visste min hemlighet och han hade inte skrikit på mig.. Han hade sagt att jag hade talang.. Mina tankar började bli segare och jag kände hur jag började känna mig trött. Ville försvinna fortare och gömma mig i min egna värld, bland mina drömmar.. Jag somnade.

Jag vaknade med ett ryck, slog upp ögonen och tittade ut genom fönstret. Det var solnedgång och skolsystern stod vid mig och väckte mig. "Gomene Subaru-kun, men du måste börja kila hem nu. Då du inte har någon skolaktivitet efter klockan fyra" Sa hon och såg på mig med beklagande ögon. Jag nickade och märkte att jag hade missat alla skolans lektioner och hon måste ha förstått vad jag tänkte på, då jag tittade med uppspärrade ögon på henne. Hon log mot mig med ett lätt leende, "Shinpai shinaide. Jag har sett till så du inte fått skolk." Jag tackade henne och gick ifrån hennes avdelningsrum.
När jag var vid skolans grindar och skulle precis svänga åt höger vid dem, kom det en gestalt bakifrån och gick förbi mig och viskade vid mitt öra "Watashi wa anata ni tsuki no jikan ni kisu sa reru.." Jag stannade, stod och såg efter gestalten som hade gått förbi mig och gick nu framför mig. Jag visste vem det var, jag visste. Dessutom skrämde det mig, det skrämde mig något enormt att veta.. Veta att nästa gång, skulle han kyssa mig utan att fråga..

____
FORTSÄTTNING FÖLJER. Lämna en kommentar nedan!

Jag vill bara få det sagt att jag inte orkat läsa igenom det jag skrivit, då en del av er har tjatat på mig att uppdatera berättelsen. Jag hoppas att detta får er nöjda och se fram emot fortsättningen!

Min värld stannade återigen, och rodnaden blängde på mina kinder emot honom. Jag öppnade munnen för att svara honom, men inget ljud kom ut. Så min blick for ned i backen, igen. Och svetten rann längs min rygg och vidare mot handen, som han höll ett stadigt grepp kring. Vad skulle jag säga till honom egentligen? Han visste nu. Visste vad jag fantiserade om, vad mitt liv kretsade kring, vad jag hade för sprängande passion. Jag kände mig yr, visste inte vart jag skulle ta vägen, plågad. Jag tittade upp på honom igen, denna gång med gråtsprängda ögon. Hans ögon skiftade i från sitt leende till en orolig blick. Jag kände mig yrare än förut och kände hur jag sakta men säkert föll framåt, och precis när jag skulle dränta till i marken, omfamnades jag. Jag tittade upp och fick se ett ansikte, vem var det egentligen? En vettig person hade väl ändå börjat skrika på mig? Eller?.. Ansiktet började tyna bort och allting blev plötsligt svart.

Jag slog upp ögonen och såg en kanal framför mig, jag kände igen mig och visste att jag var en bit bort från skolan. Men hur hade jag kommit hit? Jag tog handen mot huvudet och kände en smått bitande huvudvärk, jag slöt ögonen igen och började tänka. Hur hade jag kommit.. Tanken avbröts och jag märkte att jag låg på något mjukt, jag vred på mig och fick se ett huvud ovanför mig. Ett vackert huvud, som genast tittade ned på mig. Jag började rodna och såg att det var han. "Ohayo Subaru-kun, du bestämde dig för att vakna nu?" Skämtade han och log mot mig, denna gång med sin mun. Leendet var sagolikt och jag, som nyss hade gjort ansats för att sätta mig upp, föll bakåt mot hans knä igen. "Itai.." Gnällde jag och drog handen mot mitt huvud, över mina ögon. Jag ville inte se på honom, för jag visste att detta bara var en sympton av min knäsvaghet för honom. Jag rodnade under handen och visste att han tittade på mig, med de där kristallgråa ögonen. Jag bet mig själv i läppen, där jag låg på hans knä under stjärnorna.
Min hand omslöts och for bort från mitt ansikte, rodnaden var stor på mina kinder och han såg rakt in i mina ögon. Han såg faktiskt på mig, med en djup blick. Ingen hade någonsin sett på mig så, förutom min mor. Jag ville resa på mig, springa därifrån, skrika hentai åt honom, aldrig mer se honom.. Men min kropp tillät mig inte.
"Subaru-kun.." Sa han mjukt och jag kände mig idel till öra, "Du har talang" fortsatte han och jag kipade till efter andan. Vad var det han nyss hade sagt? Tänkte han inte skrika på mig? Jag ville säga något tillbaka till honom, men det gick inte och jag såg på honom att han tänkte fortsätta säga något. "Ne, Subaru-kun.." Sa han denna gång med en rätt så flirtig, men mjuk stämma. "Får jag kyssa dig?"

Var han spritt sprängande galen? Tänkte jag, samtidigt som jag smällde igen ytterdörren. Han.. Kyssa mig?! Tankarna for som tornardos i mitt huvud och jag kunde inte låta bli att känna en ilska i mig. Jag gick argt mot köket och värmde maten min mor hade lämnat kvar. När jag väl hade maten på bordet framför mig, suckade jag. Lugnade ned mig själv och kunde inte äta. Jag stirrade blint ned i maten och kände mig en aning glad, att han hade frågat.. Men jag kände mig också patetisk. Oerhört patetisk, vilket fick ilskan att gå igång igen. Fast denna gång, tog den patetiska känslan över och jag petade i maten. Varför hade jag skrikit 'Ueeeeh'? Varför hade jag lyckats att resa på mig då och springa ifrån honom med mitt skissblock? Och varför ropade han efter mig?..
Jag fick ont i huvudet och reste på mig från matbordet, tog tallriken och dumpade maten i papperskorgen. Därefter gick jag till mitt sovrum och lade ned skissblocket i låda, klädde av mig varsamt och la mig i sängen. Varför? For tankarna igen och jag kände hur jag föll in i sömn.

__________

Hur ska det gå för Subaru-kun, nu när hans passion för att teckna manga är upptäckt?
Vad kommer att ske i skolan nästa dag?
Ni får veta det i nästa avsnitt! Blink

Förövrigt blir jag glad ifall ni skriver en kommentar och berättar vad ni bäst tycker om, hitils. Det kan vara från föregående avsnitt också!

Jag håller på att redigera om bloggen, kyaa~.
Lyssnar även på mina älsklingar, samtidigt.

Första gången jag såg honom var på skolgården. Den dystra, tragiska skolgården. Varför just där? Varför var han tvungen att vara en utbytesstudent från Japan? Japan av alla ställen? Kunde han inte varit från Singapore? Vad som helst, men inte Japan.
Mitt hjärta dunkade non-stop, likt en skenande häst springande ifrån faran, där jag satt vid min skolbänk. Leendet på hans läppar, fick mig nästan att kipa efter andan. Det var vänligt, men det dolde något. Jag ville veta vad, jag ville veta. Men jag gjorde inte en fluga förnär när läraren bad honom sätta sig vid den tomma bänken bredvid mig, utan istället för att hälsa glatt tillbaka på honom, fnös jag till och tittade ut genom fönstret. Varför gjorde jag det? Jag skulle hälsat tillbaka på honom. Men jag fortsatte att titta ut genom fönstret, drömde mig bort. Bort från händelsen som nyss hade inträffat. Dessutom hade jag blivit irriterad på min lärare, eftersom jag visste varför hon hade satt honom bredvid mig. Jag var själv japansk.

Nu när jag tänker tillbaka på vårt första möte, börjar jag rodna. Det var pinsamt, och det blir inte bättre utav att jag fortfarande håller på med samma löjliga beteende så fort han säger så mycket som ett "Hej" åt mig. Jag är patetisk och det är min livssjukdom. Han har fått många vänner, han är nästan alltid omringad av dem. Och jag, hur länge har jag gått här? Tre år? Skrattretande att jag inte har någon vän överhuvudtaget. Men det är inte särskilt konstigt egentligen, då jag håller mig på avstånd från andra människor. Medvetet. Jag iakttar dem, betraktar deras rörelser, för att sedan gå hem och börja rita manga.
Jag lever som i en drömvärld, där ingen förstår mig. Det enda som har förståelse för mig är mangan, de vackra unika varelserna som formas från mina händer med en bara penna i min hand. Det är också en aning mänsklig tragik, att jag blir knäsvag för mina verk. Det har aldrig hänt att jag blivit det för en människa, förutom den gången. Den gången då han, utbytesstudenten kom till vår skola.

Tankarna for som hejsan i mitt huvud, där jag gick i korridoren på väg hem. Skolan var slut för dagen och jag höll i mina skissböcker, då de inte fick plats i väskan. Av någon konstig anledning hade jag funnit ett nytt par på skolan, vilket lett till jag tog med mina privata manga skissböcker hemifrån. Jag hade betraktat det nyfunna paret från skolans tak under dagen och sedan kommit på två fullständigt egna karaktärer, som kysstes lika passionerat som dem. Det hela slutade med att jag hade skissat ned flera sidor med sexscener för dessa två karaktärer.
När jag gick och höll i blocket rodnade jag, blotta tanken av att jag skulle tappa blocket och hela sexualakten skulle visas, var en förbjuden tanke.
Plötsligt kände jag mig kraftlös och kände hur jag föll framåt. En blottad tanke for genom mitt huvud, "Nani?". Jag landade med en duns och när jag tittade upp, var han där. Utbytesstudenten. Han tänkte hjälpa mig upp, jag fick panik och skrek på japanska åt honom. "Baka, baka, baka!" Orden ekade i korridoren och jag reste på mig, med en sprängande rodnad och sprang ut från skolans område.

Väl hemma flåsande och med en sprängande rodnad på kinderna, märkte jag det. Jag hade tappat min skissbok, jag hade den inte i handen. Den var borta, det hade hunnit blivit mörkt ute och jag visste. Den var kvar på skolan. Min mor ropade på mig, sa att det fanns mat att värma upp och att hon var tvungen att åka till sitt nattjobb alldeles strax. Jag visste att hon ville ha kvar mig i huset innan hon var tvungen att åka till jobbet, annars hade hon aldrig sagt att hon strax skulle åka. Men skolan skulle snart stänga, och jag behövde mitt skissblock innan det. Därför ropade jag åt henne att jag glömt en sak och sprang ut ur vår ruttna villa, till boende.
Jag sprang så det glödde i kroppen, hettan på kinderna gjorde inte det hela bättre. Jag ville egentligen bara falla ihop, men mitt sinne tillät mig inte till det. Tänk om någon hade tittat i skissblocket? Vad skulle jag ta mig till då? Jag skulle förmodligen falla ned och dö, låta det skrivas på min gravsten att "Skammen blev sin död".  Alla sorters konstiga känslor blandades i mig, där jag sprang mot skolan i full fart. Mitt korta hår fladdrade och mina kläder också. Utmattad framför skolan, brast allt. Jag föll ihop, skolan var stängd. Mitt liv var över, någon hade säkert tagit skissblocket och tittat i det.

Jag satt ned på marken framför skolans grindar, brast ut i gråt som den manga fixerade individ jag var. Jag höll krampaktigt tag i grindarna och skakade på dem, jag skrek varför gång på gång och brast ut upp mot himlen "Kami-sama, naze anata ga watashi o bassuru nodesu ka?". Jag tittade ned i marken framför mig, fortfarande höll sig det krampaktiga taget fast kring grindarna. Jag kände mig tom, hjälplös och ensam. Plötsligt hörde jag ett lätt skratt, ett manligt lätt skratt. Jag hade hört det förut, många gånger bland skolans korridorer och de mest underligaste platserna på skolan. Jag tittade upp, det var han.
Mina sprängröda ögon blottades mot honom, han höll i mitt skissblock. Han log och sa "Konnichiwa Subaru-kun", min värld stannade. Jag reste på mig, gick emot honom. Han höll i mitt skissblock, var jag räddad? Precis när jag tänkte ta det ifrån honom, drog han skissblocket emot sig. "Tänker du inte hälsa på mig?" Frågade han och tittade med en intresserad blick på mig. "Aldrig" For en snabb tanke genom mitt huvud och jag försökte ta tag i skissblocket, det var lönlöst. Han var mycket snabbare än jag och plötsligt kände jag en intensiv blick rakt på mig, den fick mig att rodna ännu mer och min blick, som hade varit fäst på skissblocket hela tiden, for ned i marken.
"Varför tänker du inte hälsa på mig?" Hörde jag plötsligt hans röst. Jag kunde inte svara honom och kände mig paralyserad. Och han fortsatte "Hälsar du inte på mig.. Så får du inte tillbaka ditt skissblock. Aldrig" Jag kände nu en ilska i kroppen och tittade argt upp på honom, "Konnichiwa Natsuru-kun!"
Han blev chockad och med en snabb rörelse fick jag tag i mitt skissblock, jag var på väg att springa därifrån, men blev stoppad. Han höll i min hand, jag försökte slita mig loss och utan förvarning skrek jag rakt ut "Hentai!"
Jag kände hans blick emot mig, vågade inte titta på honom. Fast tvingade mig själv att göra det, hans ögon log. Inte hans mun, hans kristallgråa ögon gjorde det. "Subaru-kun, du tänker inte fråga mig ifall jag har tittat i skissblocket?" Frågade han och jag kände en kall kår rinna längs ryggraden. Jag vågade inte svara honom.
"Jag har i alla fall tittat i det" Fortsatte han.

___

FORTSÄTTNING FÖLJER!
Vill ni läsa mer? Lämna då en kommentar på bloggen!

Vet förövrigt att det är dålig styckesindelning på det hela, men orkade inte bry mig om det. Då klockan som sagt är 00:41.

Gråtit i ca 3h och 25minuter i sträck nu. Känns som om jag skulle kunna samla tårar, på burk. Men mår bara bra nu, tror jag behövde gråta ut.

Tomheten har försvunnit, nu finns bara en irritation.

Joakim, varför i satan?! HENTAI, ERO-ERO HENTAI!