thezesu

Min värld stannade återigen, och rodnaden blängde på mina kinder emot honom. Jag öppnade munnen för att svara honom, men inget ljud kom ut. Så min blick for ned i backen, igen. Och svetten rann längs min rygg och vidare mot handen, som han höll ett stadigt grepp kring. Vad skulle jag säga till honom egentligen? Han visste nu. Visste vad jag fantiserade om, vad mitt liv kretsade kring, vad jag hade för sprängande passion. Jag kände mig yr, visste inte vart jag skulle ta vägen, plågad. Jag tittade upp på honom igen, denna gång med gråtsprängda ögon. Hans ögon skiftade i från sitt leende till en orolig blick. Jag kände mig yrare än förut och kände hur jag sakta men säkert föll framåt, och precis när jag skulle dränta till i marken, omfamnades jag. Jag tittade upp och fick se ett ansikte, vem var det egentligen? En vettig person hade väl ändå börjat skrika på mig? Eller?.. Ansiktet började tyna bort och allting blev plötsligt svart.

Jag slog upp ögonen och såg en kanal framför mig, jag kände igen mig och visste att jag var en bit bort från skolan. Men hur hade jag kommit hit? Jag tog handen mot huvudet och kände en smått bitande huvudvärk, jag slöt ögonen igen och började tänka. Hur hade jag kommit.. Tanken avbröts och jag märkte att jag låg på något mjukt, jag vred på mig och fick se ett huvud ovanför mig. Ett vackert huvud, som genast tittade ned på mig. Jag började rodna och såg att det var han. "Ohayo Subaru-kun, du bestämde dig för att vakna nu?" Skämtade han och log mot mig, denna gång med sin mun. Leendet var sagolikt och jag, som nyss hade gjort ansats för att sätta mig upp, föll bakåt mot hans knä igen. "Itai.." Gnällde jag och drog handen mot mitt huvud, över mina ögon. Jag ville inte se på honom, för jag visste att detta bara var en sympton av min knäsvaghet för honom. Jag rodnade under handen och visste att han tittade på mig, med de där kristallgråa ögonen. Jag bet mig själv i läppen, där jag låg på hans knä under stjärnorna.
Min hand omslöts och for bort från mitt ansikte, rodnaden var stor på mina kinder och han såg rakt in i mina ögon. Han såg faktiskt på mig, med en djup blick. Ingen hade någonsin sett på mig så, förutom min mor. Jag ville resa på mig, springa därifrån, skrika hentai åt honom, aldrig mer se honom.. Men min kropp tillät mig inte.
"Subaru-kun.." Sa han mjukt och jag kände mig idel till öra, "Du har talang" fortsatte han och jag kipade till efter andan. Vad var det han nyss hade sagt? Tänkte han inte skrika på mig? Jag ville säga något tillbaka till honom, men det gick inte och jag såg på honom att han tänkte fortsätta säga något. "Ne, Subaru-kun.." Sa han denna gång med en rätt så flirtig, men mjuk stämma. "Får jag kyssa dig?"

Var han spritt sprängande galen? Tänkte jag, samtidigt som jag smällde igen ytterdörren. Han.. Kyssa mig?! Tankarna for som tornardos i mitt huvud och jag kunde inte låta bli att känna en ilska i mig. Jag gick argt mot köket och värmde maten min mor hade lämnat kvar. När jag väl hade maten på bordet framför mig, suckade jag. Lugnade ned mig själv och kunde inte äta. Jag stirrade blint ned i maten och kände mig en aning glad, att han hade frågat.. Men jag kände mig också patetisk. Oerhört patetisk, vilket fick ilskan att gå igång igen. Fast denna gång, tog den patetiska känslan över och jag petade i maten. Varför hade jag skrikit 'Ueeeeh'? Varför hade jag lyckats att resa på mig då och springa ifrån honom med mitt skissblock? Och varför ropade han efter mig?..
Jag fick ont i huvudet och reste på mig från matbordet, tog tallriken och dumpade maten i papperskorgen. Därefter gick jag till mitt sovrum och lade ned skissblocket i låda, klädde av mig varsamt och la mig i sängen. Varför? For tankarna igen och jag kände hur jag föll in i sömn.

__________

Hur ska det gå för Subaru-kun, nu när hans passion för att teckna manga är upptäckt?
Vad kommer att ske i skolan nästa dag?
Ni får veta det i nästa avsnitt! Blink

Förövrigt blir jag glad ifall ni skriver en kommentar och berättar vad ni bäst tycker om, hitils. Det kan vara från föregående avsnitt också!